Fick syn på en pärla till fyndpris på Blocket och det var bara att sätta sig i bilen och köra till Motala. Vi snackar om en Fender Telecaster. Har fantiserat om att skaffa en riktigt Springsteengitarr alldeles för länge och nu var det dags att förverkliga drömmen.

Så vacker den är. Så bra den låter. Kärlek vid första anslaget.

Så kunde man äntligen ta ut min FJ1200 för en tur mellan regnskurarna. Moderaterna försökte ett tag att ta patent på begreppet frihet. Sedan var det SSU som lustigt nog tog namnet Frihet till sin medlemstidning. Det är dags att frigöra ordet, för frihet är något som når långt bortom partipolitik. Frihet är ett tillstånd som borde vara en mänsklig rättighet.

När jag sitter på motorcykeln är jag fri. Att skjuta iväg på två hjul och sedan ta sig ut på slingrande asfaltsvägar gör att allt annat förvinner. Närvarande är bara nuet. Det händer att jag önskar att jag aldrig skulle behöva kliva av tvåhjulingen, att färden skulle få fortsätta i all evighet.

Har precis hällt upp en Ardbeg av årgång 1979. En whisky som passar bra att ha som sällskap när jag sätter mig på balkongen för att invänta det kommande ovädret.

Börjar få obehagliga associationer till Vädermannen. Likheterna är slående.

En av kvällstidningarna har listat de tio värsta turistfällorna. Personligen hade jag rangordnat lite annorlunda. I topp skulle Piccadilly Circus i London hamna. Undvik!

Dock har jag svårt att tro att Egyptens pyramider skulle vara världens turistfälla nummer ett. Men det kanske bara beror på att jag själv inte varit där.

Notre Dame platsar inte på min lista. Om man inte menar ett besök i själva byggnaden. Men att vandra längs Seine bakom Notre Dame är att se Paris i sin vackraste skepnad. Och förhoppningsvis är begåvad nog att på förhand ha bokat ett rum i det legendariska hotellet Esmeralda.

Regn och sexton grader. Jag drömmer mig tillbaka till Barcelona när mörkret föll över Camp Nou den där lördagskvällen 19 juli med Springsteen.

Läs vad Malin skrivit om den konserten.

Camp Nou

Stormen natten mellan måndag och tisdag var magnifik. Läste att en meterolog uttalat sig om att ett oväder av den digniteten är ytterst ovanligt i sommartid. Händer rent statistiskt en gång vart tjugonde år. Och nu hände det och huset knackade och skakade och träden böjdes som misshandlade dammvippor och regndropparna smattrade mot husfasaden och fönstren. Men inomhus gav elden i öppna spisen värme och trygghet. Kontraster. Närvaro. En storm river upp känslor och väcker slumrande sinnen. Det sitter i oss, vi spejar och iakttar och bevakar. Vi söker skydd.

Väder. Det får mig att tänka på senaste Lundellromanen Vädermannen.

”Morgonen efter att jag anlänt vaknade jag i mörkret av att det dundrade runt huset. Vinden. Dundrade och ven och jag låg stilla i krafterna ett tag, varm själv under täcket, men jag hörde det fina rasslet mot takfönstret också och jag förstod att det regnade, men när jag klev ur sängen och drog gardinen från takfönstret såg jag att glaset var täckt av snö.”

Så inleds romanen. Som inte bara handlar om väder. I själva verket är det ett tämligen gripande porträtt av en halvalkoliserad enstöring som inte har hittat någon annan framkomlig väg annat än att leva och följa naturens och vädrets växlingar.

Ibland händer det. En bild drabbar dig lika plötsligt som starkt. Det hände mig senast på ett galleri i Barcelona. En målning av Angelica del Sante. Hon är en konstnär från Chile som ofta arbetar och ställer ut i Barcelona.

I dag var det varmt. Eller snarare hett. Uppmätte med hjälp av fyra oberoende termometrar drygt 32 grader i skuggan klockan 15.30 vid sommarstugan i Linnefors. Dagen till ära passar jag på att plocka fram ett helsikes bra citat.

”Vi får inte gå i döden med sparade krafter.”

Gunnar Ekelöf