Buren ligger i vattnen. Något rör sig vid ena kanten. Är det en kräfta? Ja.
Spänningen stiger. Långsamt rör den sig mot buren, lockad av det nyskurna betet. Så kryper den in och är ohjälpligt fångad.
För första gången fick jag följa med på kräftfiske. Ända sedan tv-serien om Emil I Lönneberga när Emil och Alfred går och plockar kräftor till ljuset av en fackla har jag velat testa.
Nu blev jag inbjuden att följa med en god vän när hans släkt skulle fiska i en å i Västernärke. Trakten kallas för övrigt Vilda Västern, inte helt utan anledning får man förmoda. Genast kommer gamla historier om tjuvvittjade burar.
Nåväl, på kort tid får vi ett tiotal kräfot i burarna. Då är det fortfarande ljust. Enligt traditionen lär det vara bättre när det blir mörkt. Men intressant nog får vi färre och färre ju längre burarna ligger i. När mörket är kompakt och kvällen sen får vi bara någon enstaka i några av de tio burarna. Totalt ett och ett halvt tjog signalkräftor, varav fler är praktexemplar med stora klor.
Nå, nu återstår bara en kräftskiva med dillkokta kräfot, knäckebröd, mellanöl och någon nubbe. Lyktor i träden. Glada sånger. Glada människor.