Döden kom med ölbil. En i mitt tyckte effektiv start i Den demokratiske terroristen av Jan Guillou.

Den här kvällen kom döden med kastspö. Tidig september, mild och stilla. Fråbn roddbåten såg jag ett par tranor som bröt tystnaden med sina karaktäristiska läten. När jag svingade kastspöet skrämde jag ett rådjur på flykt. Jag var ute efter abborre. Plötsligt högg det och jag gjorde instinktivt motdrag. Första förhoppningen sa att det kunde vara en stor abbore. Men sen insåg jag snabbt att det var en gädda som hade reagerat på instinkt när den lilla spinnaren slog i vattenytan. Fram till båten med fisken, som satt hårt. Den hade nästan svalt det lilla draget. Jag klubbade den ett par gånger i huvudet med ena åran. Död fisk. Men ingen abborre. 

Vad är väl ett hockeyspel jämför med Stigas klassiska fotbollsspel? Nostalgifaktor 412,5. Om man skulle ta och försöka leta upp ett gammalt spel.

Stigas fotbollsspel

När regnet faller ner, då älskar jag dig mer, sjunger Mauro Scocco. Just nu älskar jag ingenting. Däremot hatar jag regnet. Kan ha att göra med att jag trött som en fotbollsspelare i sista förlängningskvarten släpade mig hem på cykel i allt mer tilltagande regn.

Arg. Sur. Trött.

Min bakgård

Kilimanjaro

En del bilder etsar sig fast i minnet. Ja, inte bara det, hela situationer med dofter och stämningar kan ristas in i hjärnans vindlingar, redo att plockas fram. Uppenbarlelsen av elefanterna som promenerade på rad till den majestätiska kulissen av Kilimanjaro tillhör de där oförglömliga ögonblicken.

En regngrå dag som denna drömmer jag mig tillbaka till nationalparken Amboseli och stillheten över den väldiga savannen, spänningen inför vilka djur som skulle visa sig härnäst.

Så heter den förstås inte. Drive all night. På Ullevi. Det var stort. Kan nog inte förklara det bättre än Bengt Ohlsson.

Dagens låt är Tro och tvivel. Håkan Hellström är turnéaktuell och jag har säkrat biljett till den sent annonserade Conventumspelningen.  Lyssna, lär, lyd. Som visst var mottt i något svensk humorprogram för en herrans massa år sedan.

Hm, den här bloggen riskerar att bli så pretentiös att klockorna stannar.  Så nu är det banne mig dags för underhållning. Jag råkade se en bra tennismatch nyligen: semifinalen där Aspelin/Johansson vann tredje och avgörande set med 19-17 efter nästan fem timmars spel. Lika bra gick det inte för Jonas Björkman. Men förmodligen skulle han kunna imitera hela det tredje setet i efterhand. Åtminstone inbillar man sig efter att ha sett det här klippet i fransk television.

Slog just ihjäl en mygga. För att den irriterade mig. Vad säger det om människan? Mycket, troligen.

I öppna spisen flammar brasans lågor. Huset behöver värmen. Den här augusti är lika rå som en oktobernatt. Skymning. Regnet rinner ner i stuprören. På gräsmattan ligger en död sork. Sorkhål överallt i gräsmattan.

Längtar efter rökta räkor. Åkte in till Askersund, men där fanns inga att få.

Och dagens låt är With Or Without You. När jag satt i C5:an och gled fram över Närkeslätten summerade just den låten livet. Med och utan. Ha och mista. Ge och ta. Jin och jang. Alla motsater som är en förutsättning för varann.

I konstant fart på slätten var det som om alla motsättningar, alla möjligheter och omöjligheter, samlades i samma ögonblick. Bono gnydde om med eller utan och det var som om alla mina relationer och all kärlek koncentrerades till just den här stunden.

Jag önskar att alla kunde få uppleva något liknande. Antar att det är så att bli frälst, att det bli ett ögonblicka dit allt koncentreras. Men jag vet ju inte, eftersom jag inte är frälst. En sak vet jag dock.

”Faith will be rewarded.”

Må kärleken slå mej till marken

Må kärleken krossa mitt pansar

min död

Må kärleken storma ledan

långt ut på slätterna

Må kärleken komma som en hämnare

för att göra upp med mina tvivel

Må kärleken komma skoningslös

till mitt hus

bränna det till aska

Må kärleken driva mej ut på vandring

rastlös, hungrig

utan mål

Må kärleken lämna mej

som en främling i en by

Må kärleken ruska mitt träd

som en vårstorm

Må alla torra grenar knäckas

Må kärleken komma som en vårstorm

 

Det var Ulf Lundell som skrev det. Jag hoppas att det blir just så, nästa gång kärleken knackar på min dörr.

Buren ligger i vattnen. Något rör sig vid ena kanten. Är det en kräfta? Ja.
Spänningen stiger. Långsamt rör den sig mot buren, lockad av det nyskurna betet. Så kryper den in och är ohjälpligt fångad.
För första gången fick jag följa med på kräftfiske. Ända sedan tv-serien om Emil I Lönneberga när Emil och Alfred går och plockar kräftor till ljuset av en fackla har jag velat testa.
Nu blev jag inbjuden att följa med en god vän när hans släkt skulle fiska i en å i Västernärke. Trakten kallas för övrigt Vilda Västern, inte helt utan anledning får man förmoda. Genast kommer gamla historier om tjuvvittjade burar.
Nåväl, på kort tid får vi ett tiotal kräfot i burarna. Då är det fortfarande ljust. Enligt traditionen lär det vara bättre när det blir mörkt. Men intressant nog får vi färre och färre ju längre burarna ligger i. När mörket är kompakt och kvällen sen får vi bara någon enstaka i några av de tio burarna. Totalt ett och ett halvt tjog signalkräftor, varav fler är praktexemplar med stora klor.
Nå, nu återstår bara en kräftskiva med dillkokta kräfot, knäckebröd, mellanöl och någon nubbe. Lyktor i träden. Glada sånger. Glada människor.